Hej! Jag är en glad och lyckligt lottad tjej som sällan eller aldrig gnäller. När min yngsta dotter för 1,5 år sedan föddes med ett födelsemärke (eldsmärke/portvinsmärke/kappillär missbildning) över halva sitt lilla ansikte kraxade självklart olyckskorparna om att hon och hela vår familj skulle lida psykosocialt över detta. Jag konstaterar dock med glädje motsatsen. Elaka och tanklösa kommentarer och stirrande blickar har helt uteblivit, och jag upplever att omvärlden ser på Nellie med ännu mer ömhet än på andra barn som inte har detta uppenbara odds emot sig. Samhället är omtänksamt, och många individer strävar själva efter att sticka ut. Den röda färgen i ett eldsmärke härrör ur att de nervsignaler som meddelar blodkärlen när de ska öppnas och stängas är ur funktion, och kappillärerna står därmed alltid helt öppna. En ständig rodnad med andra ord. Det finns bra metoder för att avhjälpa detta med laser idag, och vår förhoppning är att Nellies hud ska svara på behandlingen så att hennes födelsemärke så småning om bleknar bort. De missbildade kappillärerna kan ha anslutning till hjärnan, och orsakar då en sjukdom som heter Sturge Weber syndrom (kärlmissbildning i hjärnan) vilket bl a kan orsaka svår epilepsi. Ögat som sitter i området för eldsmärket kan vara utsatt för ett ökat tryck, och kan med tiden utveckla grön starr (glaukom) vilket innebär att synnerven i värsta fall förtvinar. För oss föräldrar är tacksamheten stor, eftersom vår Nellie genom omfattande undersökningar under narkos med magnetröntgen och ultraljud är konstaterat frisk. När jag hör en man sitta i radiosändning och recensera en film som handlar om en person som lider psykosocialt av sitt eldsmärke, och inför Hallands befolkning meddela att detta är läskigt och göra liknelser med den olycklige Fantomen på Operan ökar min puls. När vi senare informeras om att denne mans dotter gärna vill se filmen, men att han har brydderier om att hon antagligen inte kommer att "gilla det här med att han (personen i filmen) har det här över halva ansiktet" blir jag faktiskt... nästan personligt förolämpad å min lilla dotters vägnar. Vi föräldrar har lovat varandra och oss själva att aldrig bli ovänner med männskor på grund av Nellies eldsmärke, eftersom detta inte på någon vis skulle gagna henne. Vi har också insett att folk alltid kommer att titta på henne med nyfikenhet, och vi hoppas att vi aldrig kommer att reagera negativt på detta utan istället vara stolta över vår tjej som väcker uppmärksamhet, ömhet och bryter is. Jag själv uppskattar när människor kommer fram och hälsar på Nellie, säger att hon är söt och frågor om hennes födelsemärke (som mamma älskar jag självklart att tala om mina döttrar, min familj och passar ofta på att tala lite om mig själv när jag ändå håller på ). Många frågar hur man inom sjukvården behandlar ett eldsmärke, och jag tar detta som tecken på omtänksamhet gentemot min flicka. Det här är mitt sätt att sätta ner foten. För Nellies skull känner jag att jag måste påtala att människor med uppseendeväckande födelsemärken (vilka är långt fler än jag någonsin kunnat föreställa mig innan Nellie föddes) inte ska behöva lida av dylik tanklöshet/taktlöshet. Att alla människor ska respekteras oavsett hudfärg, det tror jag inte någon levande själ argumenterar emot. Min dotters hudfärg är delvis röd. Rött är snyggt. Vänliga hälsningar
06 juli 2011
Dagen då portvinsmamman blev arg på P4 Halland
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Bra skrivet!! Jag blir nyfiken och undrar om du fick något svar från P4 Halland???
SvaraRaderakram!
Tack Anna!
SvaraRaderaJa, jag fick ett svar. Det var långt. Och ödmjukt. Och lovade vidarebefordring :)
Hej! Jag är nyfiken på om någon behandling har hjälpt? Har själv en nyfödd dotter med liknande märke och vill gärna komma i kontakt med dig om det går. Mvh, Anna
SvaraRaderaHej Anna!
RaderaGrattis till din lilla dotter ♡
Jättegärna kontakt - maila mig på stinat@hotmail.com
Kram!
Tack! Jag har mailat dig. Säg till om det inte kommit fram så provar jag igen. :)
SvaraRadera