Från djupet av mitt hjärta...

Jag hade känt det på mig i dagar. Jag borde ha anat hur det skulle sluta. Sprayflaskan hade så smått börjat spraya ut luft istället för det eftertraktade hårspray som skapat mitt beroende, och i morse var det över. Slut. Inget spray kvar. Jag försökte med skum, men jag är ingen skum-tjej. Jag får det inte att fungera. Skum förvandlar en lugg till en blöt ridå medan resterna av det smälter till ett kladdigt fluidum handen. I desperation borstade jag luggen åt fel håll och erhöll ett hyfsat lyckat men (förstod jag) inte hållbart resultat.

"Det ordnar sig" tänkte jag hoppfullt.

Planen var att undertecknad skulle lämna barn på dagis, men dagen till ära klättrade nämnda barn in i sin fars bli och spände fast sig med bilbälten. Otrolig flax. Samtidigt som jag öppnade ytterdörren för att vråla några väl valda hejarop till våra gemensamma avkommor tog en vindpust tag i min lugg och svepte den mjukt runt och upp, och skapade en perfekt avbild från åttiotalet.

"Jag åker via Preem" tänkte jag förskräckt.

På Preem går det alltid rutinmässigt till för undertecknad. Samma pump, samma kortautomat, samma bensin. När jag hade stannat vid 'samma pump' och var på väg ut till 'samma kortautomat' fångade vinden min lugg igen och jag insåg varför jag var där. Jag parkerade om och blockerade Preems mångfaldiga släpflora i brist på bättre parkeringsyta.

"Det här går ändå snabbt" tänkte jag hurtigt.

På Preem fanns:

• Schampo
• Balsam
• Skum (!)
• Raklödder

Jag gjorde ytterligare ett övervägande angående skum, men bestämde mig istället för att be en rultig dam med sprayat hår om råd.

"Har ni hårspray?" frågade jag.

"Den tog precis slut" upplyste hon gladlynt medan jag tyckte mig se en skadeglad blick i riktning mot min lugg.

Jag gav hennes hår en menande och misstänksam blick, och marscherade sedan mot dörrarna. Vinden. Återigen snärjde den min lugg, lekte med den och lät den flyga fritt, lätt och yvigt.

"Jag hittar ett annan ställe som öppnar klockan sju på vägen till jobbet" tänkte jag förtröstansfull.

Jag hoppade in i bilen och susade till jobbet. Coldplay, Danny Saucedo, Frida Amundsen och slutligen (och i synnerhet) Michel Teló fick mig att glömma mitt uppdrag och jag svängde hemvant in på parkeringen som tillhör min arbetsplats. Parkeringen där det alltid blåser. I panik kände jag en frisk bris göra vad den inte borde ha gjort. Jag slog följe med en kollega till kontorsbyggnaden och tjattrade glatt och avledande medan jag sneglade på hans ansiktsuttryck, bokstavligt talat under lugg. Han verkade inte reagera på åttitalsvibbar. Men han är man. Till hans försvar. Jag fångade ett knippe kvinnliga kollegor för rådfrågning.

"Det syns inte" meddelade de med optimistisk vänlighet.

Jag smög längs väggarna till toaletten för att bekräfta teorin, som visade sig inte stämma.

"Handkräm" tänkte jag i desperation.

Jag tryckte ut en klick i handflatan. Fel. Handsprit. Jag tryckte ut en klick ur nästa behållare i samma hand. Bingo! Jag plattade ner luggen med min nyligen skapade och uppenbart toxiska blandning i handen och åstadkom ett godtagbart resultat. Ögonen började rinna till följd av hand- och hårblandningens närvaro. Jag slank iväg till mitt kontor.

Alla dessa ursäkter. Och ingen av dem kan egentligen förlåta mig. Men jag vill ändå be mina kollegor och mina närmast anhöriga om ursäkt för att de en hel dag fått stå ut med:

Luggen from hell!