Efter ett irriterat och frenetiskt skrapande ansåg jag bilrutorna vara tillräckligt rena från frost för avfärd mot min arbetsplats. Jag hoppade in bakom ratten och trampade på gaspedalen. Ingenting hände. Jag trampade igen. Fortfarande ingenting. Förvirrat satte jag igång vindrutetorkarna som en reparerande åtgärd, och stampade sedan ilsket på gasen upprepade gånger medan jag svor åt bilen för att den skulle förstå att jag menade allvar. Ingenting. Jag satte igång värmeslingorna på bakrutan och övervägde att ringa min sambo och gräla lite, vilket brukar verka avstressande och lugnande för min egen person. Ofta inte för hans. I och med att jag inte omedelbart lyckades lokalisera min telefon övergav jag tanken. Jag sänkte volymen på radion och grät en liten skvätt, samtidigt som jag skickade Gud en tacksam tanke för att min vanliga mascara blivit för gammal för fortsatt samarbete vilket tvingat mig att använda en orubblig och vattenfast variant av samma sak. Sedan reagerade jag på tystnaden. Jag vred misstänksamt på nyckeln i tändningslåset. Bilen brummade mjukt igång och vi kunde tillsammans segla iväg till jobbet i elfte timmen. Jag VISSTE att det var någonting jag hade glömt! (…men jag skyller ändå allt på Danny Saucedo. Han sjunger helt enkelt för högt för gemene man. Jag ska nog starta en namninsamling om det. Redan idag.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar