Den mötande bilen blinkade frenetiskt med helljusen och jag släppte instinktivt trycket på gaspedalen. Proceduren upprepades ett flertal gånger, och när jag susade över ett krön på väg 26 i 65 km/h blev jag mycket riktigt invinkad till en poliskontroll vid vägrenen. Min nyvakna hjärna arbetade på högvarv och på ett par sekunder hann jag:
- bläddra i minnesbanken efter bankrån, mordbränder, skattesvindel och uppvigling samt ge mig själv bannor för att jag ännu inte tagit mig tid att memorera Brottsbalken. Förvånande nog hittade jag inget av kriminellt värde och lättad kunde jag ge mig själv domen 'not guilty to charge'
- be en bön till Gud att poliskontrollen inte skulle handla om mönsterdjup på däck samt ge mig själv bannor för att jag ännu inte memorerat Trafikförordningen
- förvirrat reda ut om morgonkaffe var en godkänd dryck vid en ev. blåskontroll samt ge mig själv bannor för att jag i förrgår kväll drack ett glas rödvin till Desperate Housewives
En gladlynt och oförskämt morgonpigg konstapel (som säkert lyckats med konststycket att ta sin löprunda INNAN jobbet till skillnad från oss andra vars dylika planer sakta fallerat under tiden vi snoozat oss igenom en timmes oförtjänt sovmorgon, vilket resulterat att hastigheten på väg 26 för många av oss från början INTE var 65 km/h) höll auktoritärt in en alkometer genom bilrutan och bad mig blåsa i tre sekunder. Efter att ha blåst för fulla lungor i vad som kändes som tre dygn blev min dom även denna gång av det friande slaget, och jag kunde med ett stelt leende slinka vidare innan potatisgrisarna skulle hinna hitta någon annan anledning att slänga mig i finkan.
Underbart! Varför känner man sig alltid skyldig så fort en polis visar sig ;)
SvaraRaderaVerkligen - tank att man aldrig kommer över det :)
SvaraRadera