Jag hävdar att min avoghet till att äta fisk är medfödd. Min mor vidhåller att jag frossade fiskbullar fram till den tidpunkt i mitt liv då jag blev lång nog att se ovan skärbrädans kant och möttes av en ledsen fiskblick. Sedermera följde ett pärlband av traumatiserande underrättelser som färgat mitt liv. Upplysningsvis är kaviar är fiskbebisar och följaktligen oätbart.
Min framtidsplan i ämnet har varit att jag den dag jag blev mamma skulle komma över fiskdilemmat, eftersom jag anser att det vore märkligt att mata mitt eget barn med någonting jag själv aldrig skulle förtära. Under en period gick allt enligt plan, men för ett (ganska långt) tag sedan rann fiskprojektet ut i sanden.
Eftersom både kyl och frys i tisdags gapade tomma på ätbara ting fick det bli fisk till lunch. Förberedelserna inför fisklunchen var rigorösa och tillagningsprocessen näst intill oändlig. Spättafiléerna skulle enligt instruktion tinas på snabbast möjliga vis, varefter en lång rad av moment och ingredienser följde. Pesto, ströbröd, färska kryddor, mm. Jag kan ärligt säga att jag ansträngde mig till mitt yttersta!
Undertecknad blandade lite fisk med mycket ris, tuggade utan att andas, svalde snabbt, log mot barnen och drack mycket vatten. Ettåringen åt, sin vana trogen, enbart de gröna och gula delarna av tallriksmodellen innan hon hällde vattnet på resterade mat (fisken) och ställde sig upp i sin stol som en signal på att lunchen för hennes del var över. Fyraåringen deklarerade vänligt med bestämt att denna fiskrätt inte skulle gå till historien som en kulinarisk sensation. Resterna från lunchen brukar i vår familj gå till hunden som ett tack för gott samarbete, och så även denna gång. "Extra mycket rester, mums" tänkte hunden och började i sin iver glufsa urskillningslöst, tills hon helt plötsligt frös i en tugga. Den pestomarinerade och omsorgsfullt panerade spättafilén flög intakt som en projektil genom luften, och landade hånfullt vid mina fötter. Hunden och jag stirrade på varandra med förvånad ilska, innan hon efter en nanosekund återgick till sitt glufsande.
Som slutsats vill jag härmed deklarera att alla fiskprojekt med detta är nedlagda, och fisk kommer ALDRIG mer att få en chans under mitt tak. (Notera dock att fiskpinnar inte är fisk, utan stekt ströbröd.)
Min framtidsplan i ämnet har varit att jag den dag jag blev mamma skulle komma över fiskdilemmat, eftersom jag anser att det vore märkligt att mata mitt eget barn med någonting jag själv aldrig skulle förtära. Under en period gick allt enligt plan, men för ett (ganska långt) tag sedan rann fiskprojektet ut i sanden.
Eftersom både kyl och frys i tisdags gapade tomma på ätbara ting fick det bli fisk till lunch. Förberedelserna inför fisklunchen var rigorösa och tillagningsprocessen näst intill oändlig. Spättafiléerna skulle enligt instruktion tinas på snabbast möjliga vis, varefter en lång rad av moment och ingredienser följde. Pesto, ströbröd, färska kryddor, mm. Jag kan ärligt säga att jag ansträngde mig till mitt yttersta!
Undertecknad blandade lite fisk med mycket ris, tuggade utan att andas, svalde snabbt, log mot barnen och drack mycket vatten. Ettåringen åt, sin vana trogen, enbart de gröna och gula delarna av tallriksmodellen innan hon hällde vattnet på resterade mat (fisken) och ställde sig upp i sin stol som en signal på att lunchen för hennes del var över. Fyraåringen deklarerade vänligt med bestämt att denna fiskrätt inte skulle gå till historien som en kulinarisk sensation. Resterna från lunchen brukar i vår familj gå till hunden som ett tack för gott samarbete, och så även denna gång. "Extra mycket rester, mums" tänkte hunden och började i sin iver glufsa urskillningslöst, tills hon helt plötsligt frös i en tugga. Den pestomarinerade och omsorgsfullt panerade spättafilén flög intakt som en projektil genom luften, och landade hånfullt vid mina fötter. Hunden och jag stirrade på varandra med förvånad ilska, innan hon efter en nanosekund återgick till sitt glufsande.
Som slutsats vill jag härmed deklarera att alla fiskprojekt med detta är nedlagda, och fisk kommer ALDRIG mer att få en chans under mitt tak. (Notera dock att fiskpinnar inte är fisk, utan stekt ströbröd.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar