Om mitt haltande lokalsinne hade en vag aning om hur UMAS insida såg ut, fanns ändå ingen anledning för mig att känna tillit till mig själv. Sedan sist vi sågs har man nämligen valt att (japp) bygga om, och då självklart valt att designa långa vindlande korridorer, identiska glaspartier och ett oändligt antal omärkta vita dörrar. Under vårt besök insåg UMAS’ personal omgående att undertecknad var chanslös, och utsåg en lång sjuksköterska med attityd att lotsa runt Nellies mor till varierande färdmål. Medan sjuksköterskan satte sitt bullrande skratt i halsen insåg jag att han valt att tatuera in den långärmade jumper han bar under sin gröna kortärmade sjukhusdräkt, och att han av en för mig outgrundlig anledning ville ha hårnät på sitt rakade huvud. (Är han där nästa gång vi kommer tillbaka ska jag föreslå möjligheten att han även tatuerar in ett par manschettknappar, eftersom manschettknappar för mig alltid på något vis har symboliserat pricken över i. Inte för att jag vet varför, jag hittar ingen logisk förklaring och det rimmar inte med min uppväxt. Men å andra sidan, jag ska villigt erkänna att jag alltid varit svag för de grå tinningarnas charm. Det kanske är därför.) Efter några misslyckade försök att delegera bort mig lyckades han, och stormade kraftfullt in i Nellies behandlingsrum till läkare och sköterskor med mer hedersamma uppdrag. ’Scrub in’ kallas det visst. Motsatsen till honom själv (en späd och ödmjuk sjuksköterska med ljus röst och snabbt rörelsemönster) visade mig in till den enda (mig veterligen) fördelen med ombygnationen: Kaffemaskinen. Läget på UMAS är följaktligen än mer resonabelt sedan senast: Kaffe 0:-, påtår 0:-, samt: Espressochock (espresso med chokladsmak) - check. Mycket bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar